Sundsvall är en tätort som är centralort i Sundsvalls kommun i Medelpad och Västernorrlands län. Orten är invånarmässigt Sveriges 21:a och Norrlands tredje största tätort, med 50 712 invånare (2010). Hela kommunen har en folkmängd på 95 704 invånare (2011).

Sundsvall är Medelpads enda stad, och fick sina stadsrättigheter 1621 av Gustav II Adolf, som också står staty på Stora Torget i centrala Sundsvall.

Sundsvalls stad grundas

En av de många regleringarna av näringslivet i Sverige under Gustav II Adolfs regeringstid var grundandet av nya städer i Norrland. I det vidsträckta Norrland fanns vid denna tid förutom den gamla staden Gävle enbart Hudiksvall och Härnösand från 1580-talet.

På våren 1620 var riksrådet Johan Skytte på uppdrag av kungen på resa efter Norrlandskusten för att undersöka var handelsplatser och nya städer lämpligast kunde anläggas.

Redan den 23 augusti 1621 undertecknades de första provisoriska stadsprivilegierna. De stadfästes 1624 av Gustav II Adolf, som personligen avlagt ett besök i Medelpad och där sett platsen för staden och lyssnat till vad befolkningen hade att anföra i ärendet.

Det var inte alltid som befolkningen var förtjust i att nya städer bildades eftersom de (främst hantverkare och handlande) tvingades att bosätta sig i de nya städerna.

Ett starkt motstånd mot grundandet av en ny stad i Selånger väcktes från allmogen i de intilliggande socknarna inte minst från bönderna i Ljustorp och Njurunda som var starkt missnöjda. I stadsprivilegierna tillkändes staden rätten till fisket längs stora delar av Njurundakusten, bl a Brämön och Lörudden, vilket tvingade Njurundabönderna att fiska på andra platser. Detta gav upphov till många återkommande tvister mellan Njurunda och Sundsvall.

Namnet Sundsvall:

Norr om Selångersån låg Sunds by. Den nya staden byggdes på bybornas vall. Så det blev Sundsvall.

Ett tiotal kronosmeder i Medelpad ålades att flytta till Sundsvall. De hade inkomst från smide för kronans räkning av bösspipor och gevärsgafflar.
Gevärssmederna förflyttades sedermera till Söderhamn men denna första industri har givit Sundsvall sitt stadsvapen, två korslagda gevärsgafflar under en stormhatt.

Platsen för den nya staden i Selånger visade sig vara illa vald för att kunna upprätthålla sjöförbindelserna, detta stod klart redan på 1630-talet. Genom landhöjningen blev Selångersfjärden - nuvarande Selångersån - uppgrundad och hindrade större fartyg att ta sig in till staden. Rikskanslern Oxenstierna gav 1646 ett uppdrag att undersöka möjligheterna att flytta staden närmare havsviken.
1650 var flyttningen i stort sett klar till det område som stenstaden har idag mellan kyrkan och hamnen. Då bodde enbart 40 borgare i staden.

Under hela 1600-talet förblev Sundsvall en fiskeby. Det dröjde långt in på 1700-talet innan hantverk och handel fick någon betydelse för staden. År 1670 var 194 personer bosatta i staden.
Den verkliga utvecklingen börjar först med exporten av stångjärn, vattensågat virke och bjälkar.

Under 1700-talet börjar handel att dominera stadens näringsliv. Särskilt gynnsamma år var tiden för Karl XIIs krig. Krigsmakten behövde stora mängder järn till kanoner och trä till skeppsbyggandet.

Med ångsågsindustrin kom den stora folkvandringen till ångsågarna i Sundsvalldistriktet.

Det finns två händelser som i staden och landskapets historia som levat kvar i folkets minne. Det är ryssarnas härjningar 1721 och den förödande katastrof som uppstod i Indalsälven, då Ragundasjön 1796 efter en misslyckad utgrävning på några timmar tömdes på sitt vatten och Storforsen förvandlades till Döda fallet. Köpmannen Magnus Huss i Sundsvall hade åtagit att leda Ragundasjöns vatten förbi Gedungsen. Det ledde till en fruktansvärd katastrof, då vattenmassorna den 6 juni 1796 bröt igenom den utschaktade gruvåsen. Magnus Huss kallades efter detta Vild-Hussen.

En annan katastrof drabbade Sundsvall måndagen den 25 juni 1888 då staden brann ned. Denna brand betraktas som den svåraste brand som drabbat någon svensk stad. Vädret den morgon branden inträffade vart mycket varmt och det blåste mycket hårt. Enligt diverse vittnesmål kan branden ha orsakats av gnistor från ångslupen Selånger och i den hårda blåsten kunde inte mycket göras för att hejda brandens omfattning. Det fanns enbart några stenhus i staden vid denna tid, resten var trähus.

Branden lämnade 9.000 människor utan hem.

När staden sen återuppbyggdes var man mycket angelägen att åtminstone bygga stadskärnan i sten. Och man byggde efter linjer som, som väckte uppseende över hela Sverige, och som i sig är ett stycke svensk arkitekturhistoria.

De blomstrande sågverken hade gjort många sågverksägare mycket förmögna så många praktfulla hus byggdes i staden.

Från fiskarby till stad

Sundsvall var till att börja med en fiskarby med marknadsplats, träkyrka, hamn och en samling trähus, och ingick i Selångersbygdens maktcentra. Byn hade uppkallats efter den tidigare öppna betesmark (vall), söder om ån, som tillhörde Sund, en by med fyra bönder norr om ån vid Åkroken. Här hade ån tidigare smalnat av till ett sund strax innan den mynnade ut i Sundsvallsfjärdens dåvarande läge.

Den 23 augusti 1621 undertecknades ett interimsbrev med stadsprivilegier av fyra stadsråd. Kungen, som varit upptagen i krig i Ryssland, skrev slutligen under den 15 april 1624. Stadsprivilegiet innebar att en stad kom att byggas på mark som tillhörde de tre byarna Köpstaden, Åkersvik och Sund, kända från 1571.
1624 hade fiskarbyn vuxit till en liten stad med 300 invånare och var den stad i Sverige som växte snabbast näst efter Göteborg.

Staden fick sin placering därför att landhöjningen hade gjort inseglingsrännan till Medelpads tidigare centralort och utskeppningshamn vid Selångers kyrka för trång. Vidare mötte Selångersfjärden här den sydliga Norrstigen (landsväg längs Bottenhavets kust), den västliga handels- och pilgrimsvägen mot Nidaros (Trondheim) samt en landförbindelse mellan havet och Ljungan, förbi Viforsen.

Den första stadsplanen för Sundsvall gjordes troligen av Olof Bure år 1642 (år 1623 enligt en mindre sannolik uppgift), och var en kombination av ett enkelt oregelbundet rutnätsparti i västra delen av staden, och en långgatsplan längs med Selångersån. Huvudgatan motsvarade västra delen av dagens Storgatan. Torget förlades till nuvarande Åkroken. Vapensmedjor placerades så att de fick vattenkraft där Sidsjöbäcken mynnade ut i Selångersån.

I slutet av 1640-talet beslutade drottning Kristina att staden skulle flyttas österut till den plats där stenstaden ligger idag, för att staden skulle få en bättre hamn. Nicodemus Tessin d.ä. ritade en ny stadsplan med ett rätvinkligt rutmönster. Kyrkan placerades där stadshuset ligger idag.

År 1721 angrep ryssarna Sundsvall och plundrade och brände ned staden och kvarlämnade endast ruiner. En svensk försvarsstyrka på omkring 300 man (kavalleri, allmoge och borgare från Jämtland och Sundsvallstrakten) besegrades av över 7 000 ryssar i slaget vid Selånger, vilket var det stora nordiska krigets sista strid.
Staden, som byggdes upp igen på samma plats, drabbades av en ny stadsbrand 1803, men växte till kraftigt under 1800-talet med sågverksindustrin.
Sundsvallsområdet var i slutet på 1800-talet världens sågverkstätaste område. Sundsvall var på den tiden en av landets rikaste städer.
I Sundsvall stod Elias Sehlstedt år 1872 och blickade ut över Alnön i solnedgången och sade:

”    Och hela hamnen som en spegel låg
Och såg vid såg jag såg hvarthelst jag såg    „
— Ur Sång i Ångermanland

När dåvarande Televerket byggde upp det svenska stamnätet för telefoni, blev Sundsvall en av huvudorterna tillsammans med Stockholm, Göteborg och Malmö.

2007 varumärkesskyddades Sundsvall som ”Norrlands huvudstad”.

Sundsvallsstrejken

I maj 1879 utbröt den stora Sundsvallsstrejken vid stadens sågverk. Sundsvall hade då 9 000 invånare och industrin hade växt i snabb takt. En depression gjorde att industrins vinster minskade och därför sänktes arbetarnas löner vilket ledde till konflikten. Strejken avbröts efter åtta dagar trots att arbetarnas löner inte höjts.

Sundsvallsbranden


Sundsvalls stora stadsbranden 22 juni 1888.



1888 brann stora delar av staden ner (Sundsvallsbranden) och efter branden fördes långa diskussioner om hur stadsnätet skulle byggas upp igen. Beslutet togs att endast stenhus fick byggas i stadens centrum, därför kallas Sundsvalls stadskärna för Stenstaden.

Fornminnen
Ett av de intressantaste fornlämningarna i Sundsvall är gravplatserna i Högom, cirka två kilometer väster om centrum. Där har man funnit den så kallade Hövdingen i Högom. Fynden är från 400–550 e.Kr. och finns dokumenterade och utställda på Sundsvalls Museum i Kulturmagasinet.

Militärstaden
Staden har aldrig varit någon betydande garnisonsstad i jämförelse med andra svenska orter i samma storlek. Det enda militära förband som förlades till staden under 1900-talet, var ett luftvärnsbatteri ur Karlsborgs luftvärnsartilleriregemente (A 9) som senare omorganiserades till Sundsvalls luftvärnsregemente (Lv 5). Dock så blev dess historia endast 42 år gammal, då det avvecklades den 30 juni 1980 i samband med försvarsbeslutet 1977.


Ryssarnas härjningar våren 1721

År 1717 blev Sundsvall centrum för den Armfeltska upprustningen inför anfallet mot Trondheim.
Karl XII hade kommit hem från Bender och planerade ett nytt fälttåg, nu mot Norge. Södra Sverige var allvarligt hotat. Genom att ta Norge skulle Danmark och dess allierade besegras.

Sedan kungen stupat den 30 november 1718 vid Haldens fästning i Fredrikshall fick hären befallning att återvända till Sverige. På återtåget i den kallaste vintern i början av 1719 överraskades Armfellts här av en snöstorm. I skarpa kölden omkom över 2.000 man i denna karolinska armé.

I den osäkerhet som uppstod vid maktskiftet efter Karl XII död gick den ryska skärgårdsflottan till anfall längs hela den svenska ostkusten. Mer än 10.000 människor blev hemlösa på grund av ryssarnas härjningar.

Rykten hade länge cirkulerat att ryssarna skulle komma och bränna Sundsvall och all bebyggelse i dess omgivning. Allmogen i socknarna saknade vapen att försvara sig med och blev känslig för panikstämmningar, särskilt om vårarna, då isen bröt upp och en rysk flotta kunde väntas.
Allmogen flydde inför dessa rykten om ryssarnas ankomst till närbelägna och skyddande skogar.
I väntan på ryssarnas härjningar 1721 hade byborna i Mellberg, Björkom och Lövberg (Ljustorps socken) förberett flyttning av djuren till sina fäbodar på Älgåsen som låg långt inne i skogen. Där hade man slagit i järnsinkor (öglor) i träden för att kunna binda fast djuren.

Dess bättre vände ryssarna i Stavre och drog norrut mot Härnösand och på så sätt behövde byborna aldrig genomföra flytten. Sinkorna fanns dock kvar i träden långt in på 1800-talet.

På våren 1721 fick befolkningen i Sundsvalldistriktet kriget inpå knutarna. I mitten av maj hade en rysk eskader siktas vid Ålands hav på väg norrut. Efter att ha bränt städerna Söderhamn och Hudiksvall fortsatte ryssarna till Medelpad och kom på morgonen den 25 maj till Galtströms bruk, där bebyggelsen brändes ner och masugnen förstördes. Eskadern seglade vidare till Sundsvall, dit den anlände vid middagstiden.

Försvaret av staden hade överlämnats till major Otto Henrik von Fieandt från Savolaks och Nyslotts regemente. I sista stund hade han fått order från Gävle, som då var residentstad för det egentliga Norrland, att bege sig till Sundsvall och till dess försvar samla invånarna i staden och bönderna från de intilliggande socknarna. Omkring 150 man inställde sig från socknarna Selånger, Tuna och Attmar. Förutom ett 80-tal båtsmän fanns Jämtlands regementes kavallerikompani (50 man) i Sundsvall under befäl av löjtnant Johan Lindstedt. Båtsmän och kavallerister var de enda militärt utbildade som major von Fieandt hade att lita till vid försvaret av staden.

Innan ryssarna anlände till Sundsvall hade man brännt upp magasinshusen samt sänkt två köpmansskepp samt ett större skepp lastat med järn och virke. Galärerna som båtsmännen hade fördes inåt Selångersfjärden men måste sättas i brand för att de inte skulle falla i ryssarnas händer.

När det brände till på allvar och den avgörande drabbningen kom att stå vid Nävsta och Valla byar i Selånger, försvann större delen av allmogeuppbådet. I den allmänna förvirringen begav de sig hem för att bärga sin egendom. De greps av panik och försökt rädda vad som räddas kunde av hus och hem.

Den ryska eskadern bestod av 33 galärer, 33 lodjor och 33 slupar.

De jämtländska krigarna bjöd de mångdubbelt större fienden mycket hårt motstånd. I striden sårades löjtnant Lindstedt dödligt och 22 ryttare stupade. Ytterligare 20 kavallerister dog senare av skadorna från drabbningen. Några bland befälet (inklusive löjtnant Lindstedt som dog ombord på de ryska skeppen) jämte 5 ryttare togs till fånga och fördes till S:t Petersburg. Efter omkring 10 månaders fångenskap fick de återvända till Jämtland. Hur många båtsmän från Medelpads båtsmanshushåll som stupade finns inga uppgifter om.
Huvuddelen av Medelpads båtsmän fanns inkallade i Stockholm och tjänstgjorde vid Stockholms eskadern när ryssarna härjade vid norrlandskusten 1721.

Innan ryssarna lämnade staden, plundrades den på vad de kunde komma åt. Mycket var redan satt i säkerhet och de mesta i form av proviant o.d. som ej hade fraktas bort brändes av stadsborna när ryssarna siktades utanför staden. När ryssarna avseglade hade de satt staden i brand. Enbart kyrkan och klockstapeln klarade sig. Även Selånger och Sättna sattes i brand.

Återuppbyggande av staden kom i gång redan samma sommar. Rikets ständer beviljade de utplånade Norrlandsständerna skattelättnader under ett visst antal år.

Den nya staden liknade den gamla med trähus som uppfördes i en och i några fall i två våningar.

Den 26 maj fortsatte ryssarna sin härjningar i Skön, Alnö och Timrå. Den 27 maj sökte ryssarna komma till Lögde bruk med lyckades inte då farleden var för grund. Däremot så härjades Hässjö. Nästa dag avbrändes Tynderö och Åvike bruk samt 10 angränsande byar.

Enligt landshövdingens rapport till Kungl. Maj:t den 19 juni härjades i Medelpad förutom Sundsvall och Galtstöms bruk 18 hemman i Selånger, 4 i Sättna, 70 i Skön, 60 i Alnö, 42 i Timrå, 15 i Hässjö och 34 i Tynderö. Totalt 243 bondgårdar.

 

Från båtsmanshåll till värnplikt

Efter Dackefejden beslöt Gustav Vasa att upprätta en armé, till vilken varje landskap i förhållande till folkmängden skulle ställa upp ett visst antal knektar.

Gustav II Adolf föreskrev sedan att örlogsflottan skulle bemannas från en del kustområden. Från 1641 var Medelpads kustsocknar lagda under båtsmanshållet. Så småningom blev alla Medelpads socknar utom Tynderö överförda till sjöförsvaret.
Båtsmanshållet avskaffades 1887.

År 1687 bestod Ljustorp av sex rotar. Varje rote bestod av ett antal bönder som gemensamt underhöll en båtsman med matvaror samt ett båtsmanstorp med tillhörande jord.

Under 1600-talet fanns i Jämtland ett dragonregemente med ett kavallerikompani. Dragonregemetet hade en del hemman i södra Ångermanland som svarade för regementets soldater. Kavallerikompaniet hade på motsvarande sätt hemman anslagna i Medelpad. Ännu på 1690-talet förekommer åtskilliga medelpaddingar och ångermanlänningar i dessa två regementen. Huvudbördan för de två Västernorrlänska landskapen var dock att sätta upp båtsmän till två båtsmanskompanier. Medelpad tillhörde Norrlands 1. båtsmanskompani och Ångermanland Norrlands 2. båtsmanskompani


Sågverksepoken

I skiftesreformerna skiftades även skogen som kom att tillhöra respektive bonde. Tidigare ägdes skogen och utmarken gemensamt av bönderna i byn .

Sågverksägarna i Norrland var intresserade av böndernas nya skogar. De norrländska bönderna ägde ofta mycket stora skogsområden, som de fått när kronan skulle dra gränsen mellan kronoskog och bondeskog.

Det var egentligen bara sågverksägarna som förstod hur mycket skogen var värd. De köpte skog mycket billigt av bönderna. Det går många historier om hur bönder praktiskt taget lurades att sälja för struntsummor.
Ändå tyckte bönderna att de gjorde en bra affär.

Sågverksägarna passade också på att köpa upp järnbruk och hyttor som lades ned under 1800-talet. Till bruken hörde ofta stora skogar där man hade gjort träkol tidigare.

Skogen blev värdefull i mitten av 1800-talet när man började bygga de första ångsågarna vid norrlandskusten och exportera trä till bl a England.
När man lärde sig göra papper av trä (sulfit- och sulfatmetoderna) i slutet av 1800-talet blev skogen än mer värdefull. Då fick man också användning för granarna, vid sågverken använde man tall.

Den första ångsågen i Sverige anlades 1849 i Tunadal, utanför Sundsvall. Tidigare drevs alla sågar med vattenkraft. Med ångsågarna effektiviserades sågverksindustrin betydligt. Man var inte längre beroende av den fast vattenkraften för lokaliseringen utan kunde anlägga sågarna där det var lämpligast ur alla synpunkter.

Skogsindustrin behövde många arbetare. De högg träden för hand och transporterade timmerstockarna med häst till älvarna. Där flottade de timret ned till kusten. I skogslänen kombinerade ofta torpare och bönder jordbruket med skogsarbete på vintern.
Även på sågverken behövdes många arbetare för att sortera och såga virket och sedermera lasta det på båtar. Det mycket stora behovet av arbetskraft gjorde att folk kom från hela landet för att få arbete på sågverken.
Västernorrlands läns befolkning ökade under en 40-års period från ca: 100.000 invånare år 1850 till 200.000 år 1890.

Med sågverksindustrins blomstring byggdes många ståtliga gårdar i Sundsvallsdistriket, ägda av sågverksägarna, träpatronerna.

År 1870 bestod över 40% av Sveriges export av trävaror. Sundsvall växte snabbt som ett nybyggarsamhälle i guldrushens Klondyke.